Den Mörka Spegeln

Dir: Lewis Seiler
Warner Bros, 1939

Denna film har kallats proto-noir från några håll, men detta är enligt min mening helt obefogat - det rör sig om en typisk gangsterfilm som de såg ut på trettiotalet. Eftersom jag ändå nu har sett filmskrället kan jag väl ändå skriva ett par ord som flyktigast.

Det gifta paret Niles och Carole Nelson (John Eldrege & Kay Francis) hamnar i blåsväder då Niles på operationsbordet räddar livet på en av gangstern Joe Gurneys (Humphrey Bogart) män. Drömmen om rikedom och ett illasinnat spelberoende får Niles att i hemlighet för sin fru bli Gurneys privata läkare. Det slutar som väntat illa för stackars Niles, som av misstag blir ihjälskjuten under en polisräd. Polisen är övertygade om att den nyblivna änkan är i cahoot med Gurney men kan inget bevisa. I ett försök att rädda både sitt anseende och behålla sin läkarlicens bestämmer sig Carole för att ta saken i egna händer genom att omlokalisera sig till en litet samhälle på vischan där Gurneys liga tros hålla sig gömda. Och mycket riktigt dröjer det inte länge innan Joe Gurney dyker upp utanför hennes dörr med en kula i armen.

Historien kompliceras dock av att Gurney, en handlingskraftig man med ett stort ego men kanske inte den skarpaste kniven i lådan direkt, har kidnappat Bill Stevens (James Stephenson), en vänlig författare på luffen (det är ju trots allt 30-tal) för att skriva hans självbiografi. Gurney har nämligen ett Napoleon-komplex av Guds nåde och är övertygad om att hans öde är sammanflätat med den gamle franske diktatorn, och när det visar sig att Bill tidigare skrivit om Napoleon är saken avgjord! Detta komplicerar saken för Carole, som på grund av sin vänskap med författaren inte kan gå till polisen, utan än en gång nödgas ta saken i egna händer…

King of the Underworld är en bagatellartad film, ett professionellt hantverk som är rappt och snärtigt på trettiotalsvis men utan att lämna några djupare intryck. Med sina 67 minuter spellängd hinner den aldrig bli tråkig. Dessvärre lider filmen både av ett alldeles för ljust tonläge och en akut brist på personlighet och hamnar därför långt utanför gangsterkanonen, där busar som James Cagney, Paul Muni och Edward G. Robinson har permanent uppehållstillstånd. Det som trots allt gör filmen sevärd sjuttio år efter sin tid är Humphrey Bogarts helhjärtade insats som den korkade gangstern Gurney. Bogart visar än en gång vilken suverän skådis han är och scenerna där den överhettade Gurney orerar om Napoleon och hittar på dumheter och/eller grymheter hör utan tvekan till filmens höjdpunkter. Hade någon bett mig föreställa mig dysterkvisten Bogart i en komisk roll som puckad gangster hade jag ställt mig skeptisk, men han ror hem det, helt klart. Scener som när författaren kallar Gurney ”moronic” och han fattar det som komplimang fick mig att le. Två år senare skulle Bogey få sitt välförtjänta stora genombrott i noir-klassikern The Maltese Falcon.

- Lars

Lars betyg: 3-
Mirjam betyg: 3-

Dir: Joseph M. Newman
Twentieth Century Fox, 1953

I denna film spelar Jeanne Crane en nygift arvtagerska som tillsammans med sin man ska åka på bröllopsresa på ett enormt skepp. Bara några minuter efter att de checkat in i sin hytt och kuttrat om hur härligt det ska bli att starta sina liv tillsammans bestämmer de sig för att dela på sig och ses en kvart senare i baren. Men mannen dyker aldrig upp och efter att ha letat efter honom ett bra tag börjar kvinnan bli desperat och får tillkalla hjälp från personalen på skeppet.

Det är då det riktigt obehagliga börjar.

Ingen påstår sig nämligen ha sett hennes man tillsammans med henne, han finns inte med på någon passagerarlista, inte ens hyttnumret stämmer längre. Som tittare har man ju fått se att hon gick ombord skeppet med sin man så man får ju helt enkelt tro att han försvunnit och inte att hon är galen, en uppfattning som besättningen ganska direkt antar. Det är nu det svagare partiet börjar, trots att kvinnan ju vet att hennes man finns ombord skeppet går hon med på att låta sig lotsas runt av den charmiga skeppsdoktorn som mer än gärna vill hjälpa henne. Hon går från hysterika till flirtig femme ca 50 gånger under 70 minuter och det är inte direkt världens bästa skådespelarinsatser vi ser.

Vad som händer sedan tänker jag inte avslöja men däremot kan jag säga att detta är en helt okej noir men inte något man vill se om eller kommer att komma ihåg särskilt länge. Det bästa med filmen tycker jag är fotot och det psykande ljudet av skeppets mistlur och framförallt känslan av panik som Crane gestaltar när hon inser att hennes man är borta och att ingen tror henne. Som sagt helt okej men inget som satte sig.

- Mirjam

Mirjams betyg: 3
Lars betyg: 3

Dir: William Castle
Universal, 1951

Hollywood Story är ett ganska valhänt försök att kopiera Sunset Blvd:s framgångsformel på en mager b-filmsbudget. ”Gamla stumfilmsstjärnor verkar heta just nu” tänkte nog filmens producenter. Istället för att som i Billy Wilders mästerverk (eller för den delen Nick Rays minst lika mästerliga In a Lonely Place) låta Hollywood-om-Hollywood inramningen stå som den perfekta fonden för en historia om brustna drömmar, ensamhet och begynnande vansinne har filmens producenter tagit en enklare väg och presenterar istället en gammal hederlig whodunit med lite extra stumfilmskrydda. Utan att gå in allt för mycket på drömfabrikens historielöshet och äta-och-spotta-ut tendenser, såklart.

Historien är löst baserad på en gammal Hollywood-skandal, det fortfarande olösta mordet på stumfilmsregissören William Desmond Taylor (för den som vill läsa mer om fallet rekommenderas Kenneth Angers skvallerklassiker Hollywood Babylon). Ett av filmens problem är att det riktiga fallet är betydligt snaskigare än den uppstädade version som presenteras här - drogerna, snusket och studiochefernas grovstädning av brottsplatsen utelämnas helt, lämpligt nog.

Larry O’Brien (Richard Conte) är en framgångsrik filmproducent som nyligen flyttat från New York till Los Angeles för att fortsätta sin karriär i Tinseltown. Med hjälp av sin agent, familjefadern Jim (Mitch Davis), som också agerar som historiens berättare, hyr han en gammal studio från stumfilmstiden. Larry får en guidad tur av en av studions gamla veteraner och blir oerhört fascinerad av bungalowen där regissören Franklin Farrara blev skjuten nästan trettio år tidigare. Mordet har förblivit olöst men förstörde karriärerna för alla som misstänkts vart inblandade i skandalen på ett eller annat sätt. I Larrys huvud börjar genast tanken på en film att växa och knaka och han skjuter genast till handling genom att leta upp den nedgångna manusförfattaren Vincent St. Clair, en gång hyllad författare till Ferraras bästa filmer, idag en excentrisk alkoholist som inte arbetat på tjugo år, för att författa manuset till Ferraras historia. Det framstår dock med önskvärd tydlighet att inte alla vill att Larry ska rota för mycket i det förflutna då ett skott avlossas genom fönstret till bungalowen och missar honom med en hårsmån. Bollen är redan satt i rullning och Larry har inte en tanke på att avbryta projektet, tvärtom inser han att han måste lösa fallet för att få ett slut på sin film. Efter en rad incidenter har en grupp misstänkta trädit fram i ljuset: den alkoholiserade manusförfattaren, den synnerligen skumma gamla skådespelaren Sam Collyer, stumfilmsdonnan Sally Rosseau – vars karriär förstörts av mordet- med dotter (också filmens love interest) samt Larrys producent Roland Paul, en karl som vart med sen stumfilmstiden och verkar förvånande avigt inställt till en filmatisering av Farrara-fallet…

Filmen var inte jättedålig men befinner sig likväl långt under medel i genren. Första halvan av filmen saknar berättardriv och filmen känns billig. Fotot är förhållandevis platt under större delen av filmen men rycker upp sig mot slutet där det slår över till äkta noir-läge med udda kameravinklar och dansande skuggor. Stilige Richard Conte är ett pålitligt noir-ansikte och en underskattad skådis (filmer som briljanta Thieve’s Highway visar att han är kapabel till mer än välklädda smågangsters) men det är inte mycket han har att arbeta med i den här underskrivna rollen. Det jag saknar mest är en besatthet och ett mörker i hans karaktär, som skulle förklara hans morbida intresse i ett gammalt mord: det finns liksom inget i hans person som förklarar varför han skulle vara beredd att riskera liv och karriär för en ”bra historia” – dessutom utan vettigt slut! Kärlekshistorien med stumfilmsdivans dotter kändes även den påklistrad. Som mordmysterium betraktad får dock sägas att filmen ändå funkade hyggligt, särskilt mot slutet vart det faktiskt ganska spännande, och filmen har en intressant idé som dock kunde ha genomförts både bättre och mer realistiskt. Filmen var lättittad och film noir har som bekant en hög lägstanivå.

Jag ska inte påstå att jag kände igen dem, ens till namnen, men uppenbarligen spelades flera av birollerna av gamla stumfilmsskådisar som dessutom fick exceptionellt uselt betalt – något som ironiskt nog också drabbat de övervintrade filmarbetarna i filmen! Vi pratar alltså om en film där forna stjärnor utnyttjas av filmstudion i en film där forna stjärnor utnyttjas av filmstudion – detta om något är genuint Hollywood-om-Hollywood!

- Lars

Lars betyg: 2+
Mirjams betyg: 3