Den Mörka Spegeln

King of the Underworld

Dir: Lewis Seiler
Warner Bros, 1939

Denna film har kallats proto-noir från några håll, men detta är enligt min mening helt obefogat - det rör sig om en typisk gangsterfilm som de såg ut på trettiotalet. Eftersom jag ändå nu har sett filmskrället kan jag väl ändå skriva ett par ord som flyktigast.

Det gifta paret Niles och Carole Nelson (John Eldrege & Kay Francis) hamnar i blåsväder då Niles på operationsbordet räddar livet på en av gangstern Joe Gurneys (Humphrey Bogart) män. Drömmen om rikedom och ett illasinnat spelberoende får Niles att i hemlighet för sin fru bli Gurneys privata läkare. Det slutar som väntat illa för stackars Niles, som av misstag blir ihjälskjuten under en polisräd. Polisen är övertygade om att den nyblivna änkan är i cahoot med Gurney men kan inget bevisa. I ett försök att rädda både sitt anseende och behålla sin läkarlicens bestämmer sig Carole för att ta saken i egna händer genom att omlokalisera sig till en litet samhälle på vischan där Gurneys liga tros hålla sig gömda. Och mycket riktigt dröjer det inte länge innan Joe Gurney dyker upp utanför hennes dörr med en kula i armen.

Historien kompliceras dock av att Gurney, en handlingskraftig man med ett stort ego men kanske inte den skarpaste kniven i lådan direkt, har kidnappat Bill Stevens (James Stephenson), en vänlig författare på luffen (det är ju trots allt 30-tal) för att skriva hans självbiografi. Gurney har nämligen ett Napoleon-komplex av Guds nåde och är övertygad om att hans öde är sammanflätat med den gamle franske diktatorn, och när det visar sig att Bill tidigare skrivit om Napoleon är saken avgjord! Detta komplicerar saken för Carole, som på grund av sin vänskap med författaren inte kan gå till polisen, utan än en gång nödgas ta saken i egna händer…

King of the Underworld är en bagatellartad film, ett professionellt hantverk som är rappt och snärtigt på trettiotalsvis men utan att lämna några djupare intryck. Med sina 67 minuter spellängd hinner den aldrig bli tråkig. Dessvärre lider filmen både av ett alldeles för ljust tonläge och en akut brist på personlighet och hamnar därför långt utanför gangsterkanonen, där busar som James Cagney, Paul Muni och Edward G. Robinson har permanent uppehållstillstånd. Det som trots allt gör filmen sevärd sjuttio år efter sin tid är Humphrey Bogarts helhjärtade insats som den korkade gangstern Gurney. Bogart visar än en gång vilken suverän skådis han är och scenerna där den överhettade Gurney orerar om Napoleon och hittar på dumheter och/eller grymheter hör utan tvekan till filmens höjdpunkter. Hade någon bett mig föreställa mig dysterkvisten Bogart i en komisk roll som puckad gangster hade jag ställt mig skeptisk, men han ror hem det, helt klart. Scener som när författaren kallar Gurney ”moronic” och han fattar det som komplimang fick mig att le. Två år senare skulle Bogey få sitt välförtjänta stora genombrott i noir-klassikern The Maltese Falcon.

- Lars

Lars betyg: 3-
Mirjam betyg: 3-