Den Mörka Spegeln

Hollywood Story

Dir: William Castle
Universal, 1951

Hollywood Story är ett ganska valhänt försök att kopiera Sunset Blvd:s framgångsformel på en mager b-filmsbudget. ”Gamla stumfilmsstjärnor verkar heta just nu” tänkte nog filmens producenter. Istället för att som i Billy Wilders mästerverk (eller för den delen Nick Rays minst lika mästerliga In a Lonely Place) låta Hollywood-om-Hollywood inramningen stå som den perfekta fonden för en historia om brustna drömmar, ensamhet och begynnande vansinne har filmens producenter tagit en enklare väg och presenterar istället en gammal hederlig whodunit med lite extra stumfilmskrydda. Utan att gå in allt för mycket på drömfabrikens historielöshet och äta-och-spotta-ut tendenser, såklart.

Historien är löst baserad på en gammal Hollywood-skandal, det fortfarande olösta mordet på stumfilmsregissören William Desmond Taylor (för den som vill läsa mer om fallet rekommenderas Kenneth Angers skvallerklassiker Hollywood Babylon). Ett av filmens problem är att det riktiga fallet är betydligt snaskigare än den uppstädade version som presenteras här - drogerna, snusket och studiochefernas grovstädning av brottsplatsen utelämnas helt, lämpligt nog.

Larry O’Brien (Richard Conte) är en framgångsrik filmproducent som nyligen flyttat från New York till Los Angeles för att fortsätta sin karriär i Tinseltown. Med hjälp av sin agent, familjefadern Jim (Mitch Davis), som också agerar som historiens berättare, hyr han en gammal studio från stumfilmstiden. Larry får en guidad tur av en av studions gamla veteraner och blir oerhört fascinerad av bungalowen där regissören Franklin Farrara blev skjuten nästan trettio år tidigare. Mordet har förblivit olöst men förstörde karriärerna för alla som misstänkts vart inblandade i skandalen på ett eller annat sätt. I Larrys huvud börjar genast tanken på en film att växa och knaka och han skjuter genast till handling genom att leta upp den nedgångna manusförfattaren Vincent St. Clair, en gång hyllad författare till Ferraras bästa filmer, idag en excentrisk alkoholist som inte arbetat på tjugo år, för att författa manuset till Ferraras historia. Det framstår dock med önskvärd tydlighet att inte alla vill att Larry ska rota för mycket i det förflutna då ett skott avlossas genom fönstret till bungalowen och missar honom med en hårsmån. Bollen är redan satt i rullning och Larry har inte en tanke på att avbryta projektet, tvärtom inser han att han måste lösa fallet för att få ett slut på sin film. Efter en rad incidenter har en grupp misstänkta trädit fram i ljuset: den alkoholiserade manusförfattaren, den synnerligen skumma gamla skådespelaren Sam Collyer, stumfilmsdonnan Sally Rosseau – vars karriär förstörts av mordet- med dotter (också filmens love interest) samt Larrys producent Roland Paul, en karl som vart med sen stumfilmstiden och verkar förvånande avigt inställt till en filmatisering av Farrara-fallet…

Filmen var inte jättedålig men befinner sig likväl långt under medel i genren. Första halvan av filmen saknar berättardriv och filmen känns billig. Fotot är förhållandevis platt under större delen av filmen men rycker upp sig mot slutet där det slår över till äkta noir-läge med udda kameravinklar och dansande skuggor. Stilige Richard Conte är ett pålitligt noir-ansikte och en underskattad skådis (filmer som briljanta Thieve’s Highway visar att han är kapabel till mer än välklädda smågangsters) men det är inte mycket han har att arbeta med i den här underskrivna rollen. Det jag saknar mest är en besatthet och ett mörker i hans karaktär, som skulle förklara hans morbida intresse i ett gammalt mord: det finns liksom inget i hans person som förklarar varför han skulle vara beredd att riskera liv och karriär för en ”bra historia” – dessutom utan vettigt slut! Kärlekshistorien med stumfilmsdivans dotter kändes även den påklistrad. Som mordmysterium betraktad får dock sägas att filmen ändå funkade hyggligt, särskilt mot slutet vart det faktiskt ganska spännande, och filmen har en intressant idé som dock kunde ha genomförts både bättre och mer realistiskt. Filmen var lättittad och film noir har som bekant en hög lägstanivå.

Jag ska inte påstå att jag kände igen dem, ens till namnen, men uppenbarligen spelades flera av birollerna av gamla stumfilmsskådisar som dessutom fick exceptionellt uselt betalt – något som ironiskt nog också drabbat de övervintrade filmarbetarna i filmen! Vi pratar alltså om en film där forna stjärnor utnyttjas av filmstudion i en film där forna stjärnor utnyttjas av filmstudion – detta om något är genuint Hollywood-om-Hollywood!

- Lars

Lars betyg: 2+
Mirjams betyg: 3